det känns så skumt. för ja gråter inte. känner mig bara totalt uppgiven.
orkar inte må sådär hälften av tiden å vara apatiskt resten.
hoppas jag är vaken i tid imorn för å ringa läkaren. å att jag klarar av å göra det. till skillnad från alla andra jävla gånger. å att hon har tid snart. så jag inte missar den med.

jag hatar å bli såhär jävla likgiltig. inget spelar ngn större roll. å det som gör det orkar jag inte bry mig om eller bara skiter i. borde säga upp lägenheten med å hitta en ny.

skulle sökt nytt jobb idag med, har faktiskt inte ens tänkt på det.

kan ju inte fokusera på ngnting ordentligt. kmr på mig själv flera ggr med å bara stirra rakt fram. igen.

borde verkligen svara på mammas mail så hon slipper oroa sig iaf. tur att hon ringde igår så att man lyckades låta typ glad iaf. orkar inte ha skuldkänslor för att hon ska vara så jävla långt bort å inte kunna göra ngt å oroa sig å må dåligt över det. onödigt.

dock tkr hon att jag ska flytta dit nu.

men vafan.. det skulle vi ju göra tillsammans. fast det var det iofs mkt.

dessutom vill jag inte göra det heller, inte nu iaf.

även om det vore skönt på ett sätt. men jag skulle känna mig ännu ensammare där.

nä. nu ska jag fortsätta med andra säsongen av Chuck. sådär lagom lättsamt å titta på.

sen ska jag hänga upp den jävla tvätten som jag har tvättat om säkert 5 ggr nu.

egetnligen borde jag verkligen gå till jobbet imorn.

man jaha, skulle dom ge mig sparken så kan jag faktiskt inte säga att jag bryr mig så värst.

då får jag väl sjukskriva mig eller ngt om jag inte hinner få ett annat jobb.

det fixar sig väl antagligen. eller sen gör det inte det. whatever.

fan jag vill också ha ett vanligt jävla liv.

utan massa soc, snutar å behandlingshem bara till å börja med.