jag kan inte sluta gråta.
gråter på vägen till Ica. allt ser suddigt ut i affären.
finns inte det jag ska ha, måste till fucking pekås också.
grinar hela vägen hem. känns som om benen ska vika sig under mig.
vill bara sätta mig ner i snön å gråta ut. lite till.
skönt att komma hem å låsa dörren om sig och gråta. igen.
försöker sova så mkt som möjligt. för tårarna slutar fan inte rinna.

jag får väl skylla mig själv kanske man kan tycka.
men ajg kan inte tänka så. det enda som ekar inuti mitt huvud är varför, hur fan kunde du lämna mig?
när började jag betyda så lite?
för trots allt så älskar jag ju dig.

och trodde, dumt nog, att det var vi två mot resten av världen.

men så får jag ju höra att jag naiv också.