är så sjukt less på allt.
ingen förstår. fast det förväntar jag mig inte heller, egentligen.
Alla har för mkt med sig själva för att orka stå kvar, inte på ett neg sätt, vem fan har inte det.
vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag än gör blir allt bara så jävla fel.
vill bara skrika rätt ut.
this is driving me crazy.

varför kan inte allt bara vara enkelt, ngn gång iaf?
så trött på att alltid ha så jävla ont,
alltid bära på allt.
alltid ha nära till tårar.

kan inte du ta allt åt mig ett tag?
innan det knäcker mig helt?

..snälla?